franmigtilldig

Den melankoliska känslan av att vara hemma igen är påtaglig. Älskar att få en chans att varva ner och ladda batterierna på egen hand. Men det är ensamt att vara själv ibland. Jag säger det ofta att det är skillnad på att vara ensam och själv men ibland så är den gränsen mer som en dimma under en gatulykta än en stabil mur. Men det är väl så det blir efter att ha spenderat näst intill all sin tid de senaste dagarna med vänner för att sen sätta sig in i den tomma plats som är min fristad åter igen. Det är ju trotts allt så att även ens paradis kan vara ett helvete om man inte är försiktig.

Med ett arbetsschema som mitt så är det otroligt viktigt att ta vara på de lediga stunder jag har. Som Till exempel som nu när jag bestämde mig för att resa utanför Sverige. Resan gick tillbaka till mitt älskade England och framför allt London. En weekend går fort men vi har fyllt ut dagarna till bredden! Men nu kommer då mitt dilemma... Varför känner jag mig vilsen. I en värld med kärlek och lycka. En värld fylld med oändlig skönhet så känner jag att jag är en gråzon. Jag är där och jag är med. Men alltid som det tredje hjulet, den ojämna siffran som följer med för att vad skulle jag annars göra? Nej tackar vet jag bättre och det är att jobba.