franmigtilldig

Andas.
Blinka.
Andas.
Gråt inte!

faan...

Jag vet verkligen inte hur jag pallar med mig själv!
jag tror att hannah har rätt men jag vill inte att hon ska ha det.
jag vill vara öppen för förslag och våga ta chansen.
men de ligger inte i min natur, att vara den som gör saker spontant
och när de väl händer så har jag bara en jävla massa konsikvenser att ta hand om.

Faan!

trött och frustrerad!!
jag tror på att jag aldrig är ensam med mina "problem"
men vissa saker tror jag att jag är ensam om att räkna som ett problem...
som t,ex att vara 18 och oskuld är en av de största pinorna som finns...
att när man väl tror att man har funnit sig själv så är det inte mer än ett sne steg

var finns min dröm prins?
var finns personen som min kärlek är menad?
var finns musiken som kärleken en gång gav mig?
var finns lyckans sång?

ofrivilligt lyfter jag upp dig i min famn, håller dig nära och kysser dig fjäder lätt på läpparna
du slutar fnittra och sjunker ner i famnen och låter mig hålla dig genom nattens långa tystnad.

Kram<3

Brännande sveda.
Dunkande smärta.
Svävande värme.

ja Gott folk jag har blivigt sjuk. eller rättare sagt jag har fått feber och fått en äcklig förkylning på köpet...
Så varför har jag inte hört av mig tidigare? Varför har jag inte börjat "gnälla" tidigare?
Jo för att jag har legat däckad i sängen i tre dagar, och inte fören idag har jag faktiskt orkat röra på mig ordentligt..
måste springa.. fan haha*host*
Kram!

min pappa har alltid sagt att man kan alltid välja hur dagen ska bli.
man kan gå upp på morgonen och tänka att idag blir en bra dag och av 97% av fallen så blir det en bra dag.
men nu eller ja i morse när jag gick upp så hade jag den inställningen för första gången på riktigt länge, det hade varit en konstig kväll dagen innan men jag hade en posetiv inställning inför idag.
men ändå så siter jag här nu och känner mig depprimerad?
jag förstår inte. alltså jag känner igen mörkret och känslan av ledsamhet som stiger i bröstet
men jag förstår inte hur det blev såhär.

och jag förstår inte hur du kan få mig att känna mig så älskad
till att jag känner mig som en canserknöl pga att jag säger mina åsikter
du har själv sagt att när jag blir arton så kommer jag få göra mina val
och att jag inte alltid måste berätta allt för dig.
gaah!
jag pallar inte.

ont.
De är det ända jag kan känna, en ömhet i mina händer, i mitt härta, i mitt huvud.
det är som att jag går i en långtunnel och jag börjar se ljuset
men så växer tunneln men 180 mil och ljuset försvann.
jag vill bara baka och äta
sen vill jag bara försvinna
bort från allt och egentligen alla.
vill byta rutiner.
vill byta nummer.
vill glömma hur det känns att må så här.

men nej nu kommer verkligheten och drar mig tillbaka till det jag gör.
jag är för övrigt på läger.
och ska nu iväg och kolla på en film...
This is england...
*suck*

tur att jag är med roliga personer.