December
En månad, fyra dagar och 15 timmar senare så har jag förstått att jag inte stått ut med att skriva mer.
Jag loggar in på bloggen VARJE dag och trots det så stannar det vid en vitsida som lämnas åt framtiden att bli något.
Men nu klarar jag inte av att låta den vara tom längre. Kanske är det bara en impuls för att inte bryta ihop totalt men då tar jag den för jag orkar inte försöka längre.
Jag måste ha gjort något i min dåtid för att ha det som jag har nu, jag kanske har varit för lycklig, älskat för mycket eller bara helt enkelt njutit av mitt liv så att jag behöver de här som jag är framför just nu.
Kanske är jag bara inne i en grå dimma mellan tiderna av lycka. Kanske är jag trasig.
Det finns så mycket som jag måste göra, så mycket jag inte vill ha på mina axlar.
Så många mäniskor jag vill träffa, så många jag önskar jag kunde glömma. Jag har så mycket kärlek jag vill ge, men är rädd för att ta emot.
Det känns som att allting faller ner, varenda liten del som jag har kvar, nu blundar jag för allt jag ser för det känns som allting faller ner.
Kram
Marcus
