Det nya i det gamla
För inte allt för länge sen så vände jag seglet hem för att åter igen bo i mina gamla kvarter. Så sen höst 2018 flyttade jag tillbaka till den gård som jag halvt är uppväxt på sedan jag var i alla fall 5 år gammal. Och jag har älskat det, de är så nostalgiskt att se träden och naturen. Gå stigarna som man sedan länge kan även i den mörkaste natt. Men det som jag inte var beredd på vår det nya i all min härliga nostalgi. Lekparkerna är uppdaterade (tack gode gud för dem var en fara för ALLA!), stigarna är breddade med ljuslyktor var 10e meter, människor hälsar inte längre på varandra och jag känner en känsla av osäkerhet som jag ALDRIG har känt förut.
I min förort till stan så har jag aldrig känt mig utanför trotts det att jag är en vit homosexuell man i ett mångkulturelt samhälle. I min förort till stan har jag aldrig känt att jag inte kan vara mig själv till 100% oavsett vilken hårfärg jag har haft eller vem jag har hållit hand med.
I min förort till stan så har jag alltid känt mig trygg.
Men någonstans har det ändrats. Någonstans så har jag ändrats och med det min syn på vad min förort till stan verkligen är.
Det gör mig både lycklig och ledsen, för den resan jag har gjort för att komma hit är enorm och med den är det självklart att mitt perspektiv ändras. Kanske har min förort till stan alltid vart som den är idag men jag har lärt mig att kolla en extra gång över axeln för säkerhets skull. Kanske är jag inte bara lika vän med blickar för att jag är mig själv längre.
Men det jag vet, det som är en av mina största sanningar i livet är att jag kommer alltid att älska min lilla förort till stan
Kyssar
Marcus
