franmigtilldig

Jag är en person som har väldigt lätt till att ta till tal, hårda ord som inte betyder något.

Här väldigt lätt till att säg att jag ska slå, sparka och i värsta fall döda..

Eller att jag faller död själv i situationer där jag känner mig otillräcklig.

Jag vet dock inte varför men jag vet att jag inte gör de med mening, de är ett skydd jag har uppe precis som att jag har lätt att tänja på sanningen.

De här är ingen nyhet för dem som känner mig in på djupet, de kan läsa mellan raderna och förstår att jag egentligen bara är sårad eller lycklig.

 

Men sen kommer de dagar där jag inte vet hur jag ska bete mig.

Jag vill svära sparka och slåss. Jag vill riva ner murar och slå in vett i huvudet på människor som inte förstår.

och jag vet egentligen inte varför.

Men har känt den här känslar hela dagen och när jag är i skolan med människor jag kan känna mig trygg med så lägger jag inte ner någon större energi på just den känslan men efter några timmar av ensamhet så växer den sig starkare.

Men jag vet inte ens hur man skulle beskriva de.

De är som om jag drar den längsta långtradaren du kan hitta fylld med sten på en mark utav bomull.

 

De jag vill ha sagt är i alla fall att dagar som dessa vet jag inte om jag ska skratta eller gråta över att jag har valt att gå den exstremt långa vägen jag har gått för att se tillbaka och inse att jag inte har gått så långt som jag trott.

Från mig till dig <3