franmigtilldig

Morgonstund har guld i mun har jag fått lära mig sedan jag var liten

att tala är silver men att lyssna är guld. De är ju också en sådan sak som man har hört livet egenom.

och jag tror att de är därför jag alltid har gillat att gå upp på mornarna, att njuta av lugnet och stillheten som alltid infinner sig vid gryningen.

Men nu på senare tid så känns de som att jag har förlortat mig själv litegran, jag kan knappt sova om nätterna och vaknar närmare mitt på dagen än vid tidig gryning.. 

och jag vet inte om jag tycker att de är positivt.

 

jag har miljontals tankar och funderingar, och de är inte så att man kan tysta ner dem lika lätt som förr nu när man alltid är ensam. När man väl talar med någon som bor här så är jag oftast så inne i mina tankar så att jag känns otrevlig eller bara allmänt dryg och de vill jag verkligen inte.

Men vad ska man göra? 

Jag är verkligen inte van med all denna ensamhet även fast jag måste erkänna att de är lite skönt att inte behöva tänka på någon annan än mig ^^

 

Men men de är lite dags tankar från mig till dig <3